Fisförnämsta fröken

Å ena kanten kan jag förstå hur människor skickar vidare kedje-email. Vissa människor. De ointelligenta och empatifulla. Helt förklarligt. Men ack en sådan dålig kombination med tanke på alla dessa email samt meddelanden i alla världens vardagsforum. Där de som regel inte är sanna. Ändå skickar ointelligenta och snabbtänkta människor vidare dessa. Snabbtänkta just eftersom de tänkte mycket lite och handlar mycket snabbt och vips så sitter man där men tjugo vidaresända meddelanden för att man så hemskt gärna vill rädda livet på sjuåriga Amy Bruce. Typ.

Och åt andra hållet, åt den sidan som handlar om någonting annat, vill jag bara klaga på rök. Ta inte illa upp Emmy. Du har inte jobbat tillräckligt mycket i dina dagar så det rör inte dig. Det handlar om alla andra, som röker och jobbar. Rökning på betald arbetstid är inte okej om man har en massa andra saker man ska göra.
...Ta gårdagen som exempel. Vikarie som jag är, på dagis och allt, möttes jag av ännu en vikarie på avdelningen där jag var. Rätt som det var kilade hon iväg för att "göra något". Och där stod vi andra med femton gnälliga ungar. Måste jag säga att hon luktade rök när hon kom tillbaka?

Hur i hela friden (har försökt byta ut svordomarna, med tanke på min nuvarande karriär) kan man tycka det är okej att komma tillbaka och stinka rök. Mitt ibland en hög treåringar. Kan man dessutom med att säga till att man "bara" ska gå iväg för att röka mitt på arbetstid och lämna sina medarbetare i skiten (ordagrannt) är det mer förbryllande från min sida sett. Hur kan man tycka att man besitter rätten att arbeta mindre än de andra. Hur kan man tro att någon innerst inne menar det när de svarar "ja visst, det är lugnt!". Det borde inte få vara godtagbart i någon arbetsmiljö där det stör uppgifterna.
...Att rökning är ett beroende är jag väl medveten om. Men kan man inte sköta sina arbetsuppgifter som en ickerökare borde man inte kunna jobba. Se på rullstolsbundna eller benlösa. Inte fan spelar det fotboll med Zlatan i landslaget. Varför? Jo, av just den anledningen. De skulle kräva en hel jävla massa mer arbete från medspelarna (jaha där sket det sig med svordomarna).

De allra allra flesta i den här världen började röka för de trodde det var tufft. Det var den globala sanningen. Men när man flera år efter den där gymnasiala tuffhetstiden fortfarande inte slutat röka måste man alltså säga att man fortfarande tycker det är tufft. Kan man verkligen vara så ignorant att man inte inser att det är konstigt. Rökning är konstigt. Eller klassikern- Jag kan sluta när jag vill. Den är bara rolig. Ha ha.

Jesus Oh What A Wonderful Child..tra..lala..laa..Ha Ha, där också..

Polarbröd och vasastäder

Brödbiten jag ligger och försöker pilla i mig här och nu i min misär är det godaste jag ätit på hela veckan. Samtidigt har jag aldrig förr hatat en brödbit lika mycket som jag hatar denna. Märkligt.

Igår runt halv sex vid skymning började kvällen på vasastan, där den senare även kom att sluta- sju timmar senare. Jag och vårt stora födelsedagspaket tryckte oss innanför dörrarna. Väl inne väntades buffé i form av en jävla massa majs och kycklingklubbor som såg ut som om de skulle flyga iväg vilken minut som helst. Men majsen var god. Lite dansande på sofforna och en hel del spring på toaletten, damernas likväl herrarnas. Att ingen inser hur mycket kortare kö det är borta hos killarna!? Det är bara jag som är så smart. Allt detta roliga straffar sig däremot idag. Just denna sekund. Delvis en jätteförkylning delvis en jättebaksmälla som breder ut sig i någon kronisk form för att snart ta över mitt liv helt.

Jag hade jättekul igår. Tack Emmypem, tack alla och tack ni andra. Nu ska jag försöka hålla nere den lilla brödbiten. Om man kanske ska ta och gå ut ikväll också?!

Oh Timbaland

En tankeställare i repris

Allt vi har att utgå ifrån är oss själva. Oavsett vad det handlar om börjar våra idéer och tankar djupt inne i oss. Detta innebär kanske att människan är något förutsägbar, då det mesta går att räkna på. Vad vi än pratar om finns någon matematisk formel för det. Ingenting är en slump, inte ens slumpen.Vad gör då henne till en unik varelse. Människan vi föds till och växer upp för att förbli. Enskilda individer må hända vara speciella men tillsammans med andra tas den individuella olikheten ifrån oss och vi blir en i mängden. Den vackra unikheten suddas bort och vi står där ensamma tillsammans med alla andra. Den unika likheten. Är viljan att vara speciell lika mycket värd som faktumet att en person verkligen är det. Kan tanken räknas som en egen form eller förblir vi oförmögna att äga eget värde bara genom att inte göra någonting åt tanken vi tänker. Minimeras vår fulla existens genom tanken eller fulländas vi genom att tänka förutsägbart.

Jag tänker för mycket

Körtelfeber eller pussjukan

När en åttaåring hoppar upp på en stol i baren och börjar sjunga Ugglas "Kung i Baren" helt spontant, en söndag såhär i fars dags anda, kan man inte annat än le. Trots att det är fars dag och allt.
...Har för övrigt gått hela dagen och spänt på min träningsvärk och funderar på hur Emmy klarar sin flytt utan mig. Allt i onödan med tanke på att jag inte kunde hjälpa något utav det.


En sak som slog mig är den att de flesta i min bekantskapskrets är en halva av en hel. I ett förhållande alltså. Varje känning har någon som väntar på att de hör av sig vid rätt tidpunkt om dagen och tar för givet att inget förändras. De gör alla saker tillsammans som får vilken singel som helst att känna sig ensam. Den ena halvan behöver aldrig känna sig ensam, då tar det bara den andra halvan till hands och så är saken välgrillad kyckling. Men vad gör de där andra. Singlarna. Jag. Resten. Vi får nöja oss om ens våra mammor vill att vi ringer och berättar vad vi har för oss någon gång då och då. Dessvärre förväntar sig inte min mamma det. Inte ofta.
...Allt som oftast får man medlidande blickar som indikerar på en stor sorg gentemot en själv. Allt på grund av singelheten jag befinner mig. Som om det vore cancer, eller i alla fall en stark släng av körttelfeber. Men tro mig gott folk. Jag har haft en stark släng av körttelfeber och jag säger då det,hellre singel livet ut än att återuppleva den sjukdomen.

Så hur ska det gå för oss, vi singlar i världen. Folkslaget det är mer synd om än samerna. Pesten som måste stoppas och livsödet värt att göra många filmer på. Kommer vi överleva och kommer vi få chansen att må lika bra som er andra.

Vi kan bara hoppas på det bästa. Livet går vidare. Tro på kärleken och alla det där andra uppmuntrande orden. Men om jag ska vara ärlig är jag likgiltig inför alltihop. Tro mig, det är ingen fasad. Är bara glad att man inte får körtelfeber mer än en gång här i livet. Förhållanden kan man drabbas av flera gånger!

Totalt ointressant. Ska skärpa mig.

Trötta torsdagar

Höjden av lathet är när mamma ringer min mobil och frågar vad jag har för mig. Till saken hör också att jag satt i mitt rum och målade naglarna röda och min kära mor satt i sitt. Hon tyckte det var roligt.

Höjden av idioti och småbarnintelligens är när Felicia (5) tittar på ett fotografi på våran lilla mamma. Sittandes på en trälåda brevid en liggande midsommarstång i dåtidens Belgien, med röda skor och vita knästrumpor.

Vem är det?

Mamma.

Vem var din mamma då?

Va!?

Vem var din mamma när mamma var liten?!

Öh...

Det var axplock av familjens höjder. För nu. Tills vidare. So long.