Körtelfeber eller pussjukan

När en åttaåring hoppar upp på en stol i baren och börjar sjunga Ugglas "Kung i Baren" helt spontant, en söndag såhär i fars dags anda, kan man inte annat än le. Trots att det är fars dag och allt.
...Har för övrigt gått hela dagen och spänt på min träningsvärk och funderar på hur Emmy klarar sin flytt utan mig. Allt i onödan med tanke på att jag inte kunde hjälpa något utav det.


En sak som slog mig är den att de flesta i min bekantskapskrets är en halva av en hel. I ett förhållande alltså. Varje känning har någon som väntar på att de hör av sig vid rätt tidpunkt om dagen och tar för givet att inget förändras. De gör alla saker tillsammans som får vilken singel som helst att känna sig ensam. Den ena halvan behöver aldrig känna sig ensam, då tar det bara den andra halvan till hands och så är saken välgrillad kyckling. Men vad gör de där andra. Singlarna. Jag. Resten. Vi får nöja oss om ens våra mammor vill att vi ringer och berättar vad vi har för oss någon gång då och då. Dessvärre förväntar sig inte min mamma det. Inte ofta.
...Allt som oftast får man medlidande blickar som indikerar på en stor sorg gentemot en själv. Allt på grund av singelheten jag befinner mig. Som om det vore cancer, eller i alla fall en stark släng av körttelfeber. Men tro mig gott folk. Jag har haft en stark släng av körttelfeber och jag säger då det,hellre singel livet ut än att återuppleva den sjukdomen.

Så hur ska det gå för oss, vi singlar i världen. Folkslaget det är mer synd om än samerna. Pesten som måste stoppas och livsödet värt att göra många filmer på. Kommer vi överleva och kommer vi få chansen att må lika bra som er andra.

Vi kan bara hoppas på det bästa. Livet går vidare. Tro på kärleken och alla det där andra uppmuntrande orden. Men om jag ska vara ärlig är jag likgiltig inför alltihop. Tro mig, det är ingen fasad. Är bara glad att man inte får körtelfeber mer än en gång här i livet. Förhållanden kan man drabbas av flera gånger!

Totalt ointressant. Ska skärpa mig.