Smågodis

Det var en gång en liten flicka som skulle köra sin mammas stora silverfärgade Ford Windstar till bilbesiktningen. Det var en vackert solig, men ack så blåsig, tisdagsförmiddag och den lilla flickan hade som vanligt lite bråttom med tiden. Snabbt gick det och fram for hon.
...Väntades utanför i prydliga rader stod bilarna och alla väntade så fint på dess tur. Vad den lilla flickan inte visste var att hon var tvungen att gå ur biljäveln och registrera sin ankomst. Så när tjugo minuter hade passerat sade registreringsapparaturen åt den lilla flickan att hon hade anlänt på tok för sent. Trots att hon där, i de prydliga raderna, stått och väntat längre än längst.

Ja, så kan det gå när man inte har en aning om hur man går till väga när man ska besiktiga bilen. Så jag fick snällt åka hem igen och skaffa mig en ny tid på torsdag. Oops.

Sen kan tilläggas att den där lilla flickan, jag, senare under dagen åkte in till stan för att handla presenter åt sina småsystrars 5årsdag. Som plåster på såren köpte hon lite åt sig själv också. Lite. Mycket.


Nu är jag sådär lagom trött som man ska vara när man blir skäggad av Victor på 58an på väg hem. Riktig igelkott är vad han är. Ser dessutom fram emot lilla barrundan på Handels med Hanna imon. Kommer sakna.


Godkväll Askim

Måndag hela dagen

"Marsvin har inget hår på hornen!" utbrast Smilla häromveckan. Då kontrade mamma lite försiktigt och pedagogiskt med "Nä.. men marsvin har inga horn". "Nej, jag menar, (Paus) grisen har inget skägg" fick hon till svar.

Med detta vill jag bara försöka frambringa en förståelse för att man inte alltid förstå. Oavsett om man är ett diagnostiserat bokstavsbarn med en nypa autism eller om man som jag, sitter och kämpar med ett högskoleprov hela kvällen, som sen försvinner när det bara är sista delen kvar. Vilket alltså lämna mig ensam kvar framför skärmen utan resultat på mitt kämpande.

...I vissa lägen vill man bara att någon ska säga att du vunnit en resa till sydamerikas djupaste djungler. Så man slipper tänka så mycket på annat.

Känn min ångest. Tack Smilla för att du är så jävla söt.

Godmorgon

Är det möjligt att förneka sin egen person till en sådan grad att man istället förtrycker andra med samma egentliga existens. Jag pratar om Sten Sandmark som uppenbart måste vara homosexuell. Trots det ingår han i en liten pojkklubb som med hjälp av det starka grupptrycket förnekar att miljoner judar dött under andra världskriget. Dessutom är de inte rädda för att uttrycka sig om sina rasistiska åsikter både i tal och skrift. Men det är klart, svaga människor är rädda för sådant de inte känner till. Ungefär som förr i världen. Vad mer kan man säga.

Tycker det är märkligt att man kan påstå sig leva efter en sk. sann lära när inte alla människor kan ingå i denna lära och bli respekterade för vilka de är, inte för vad de tror. Dessutom när den svenska killen Sten uppenbarligen är en homosexuell böghatare. Stackarn.

...Frågan är vilken sida man ska stå på. Eller så skiter jag bara i allt ihop och går och äter frukost istället. Så får det bli.

Ursäkta mitt språkbruk, jag har, åter igen, ingenting emot homosexuella. Så länge de inte ingår i något så barnsligt som SSPX.

Framåtbakåtuppochner

Det mörkt lila nagellacket har, till vissas förtjusning, bytts ut till vårigare färger. För visst är det väl nästan sommar, jag anser att så länge solen skiner finns det hopp. Kallt som tusan bara. Men vad gör det när man blickar framåt, som jag.

Har just beställt några böcker så jag inte får tråkigt på min italienresa. Inte för att det är det jag går in för, men det lär väl bli en del ensamma nätter. Bland annat blev det en skriven av Obama. Några förväntningar har jag inte, men den kan väl knappast vara uttömmande ointressant.

Någon som inte blickar framåt utan snarare bakåt, långt åt helvete bakåt, är den lilla homosexuella killen i Vatikanen. Ni får ursäkta min liknelse, jag har inget emot homosexuella. Men just han är inget vidare klyftig. Och jag är garanterad över att det måste finnas någon form av spänning i ett hus fullt av indoktrinerade män i mössor. Därav homosexualiteten.
...Visst, jag är inget stort fan av religion i den meningen att jag tycker det gör mer skada än nytta många gånger. Å andra sidan tycker jag religion som fenomen är väldigt intressant. Men när Benedictus anser att lösningen till AIDS inte är kondomer utan i "ett andligt och mänskligt uppvaknande" och "vänskap med dem som lider" då börjar jag undra. Eller nej föresten. Jag blir faktiskt inte förvånad, snarare trött på att ingen säger till den där hur världen faktiskt fungerar.

Men det är klart, tro på Gud, läs Bibeln, gå i kyrkan, sjung sånger, be en bön, le mot dina grannar och ge fan i att bli våldtagen så ska du se att du aldrig någonsin blir smittad med HIV. Lätt som en pannkaka. Det är förödmjukande


Ska kanske nämnas såhär avslutande att jag igår för första gången i mitt tjugoettåriga liv sökt in till universitetet. Litet steg för människan, stort steg för Cicci. I ansökan fanns bl.a. program som Internationella relationer, Globala studier, Human rights, Internationell samhällsvetenskap, Mellanösternstudier, Konfliktlösning osv osv. Med andra ord är det ungefär det samma alltihop. Förutom att studierorterna sträcker sig från Göteborg, Växjö, Lund och Malmö. Men vi får väl se. Kanske fastnar i Italien om jag har otur.

Så. Nu har jag tryckt ner påven lite idag också. Skönt. På återseende.

Keeps Getting Better

Via dei Pepi 71. Ja, det är min blivande adress nästkommande månader. Nu känns det som om det är på riktigt, samtidigt vet jag inte om "på riktigt" är positivt betonat. Vem ska man dela upplevelser med om inte sina vänner och människor man verkligen verkligen tycker om. Jag ska dela 16 veckor av upplevelse med främlingar från världens alla hörn. Ångest.
...Med det vill jag trots allt däremot säga att jag inte är den som är den. Impulsiviteten var det som fick mig till Italien från första början. Ångrar mig inte en timme ens. I Toscana läker alla sår eller hur är det man säger.


Och ja, jag köpte en liten leksak idag också. Den är rosa, den är tillräckligt liten för att hållas i en hand och den har en on/off- knapp. Nej, det är inte som du tror. Jag gick och köpte mig en liten Acer.

Puss och kram

Kärleksbrev och avsked

Nyss hemkommen från en kväll med melodifestival, choklad, tjejsnack och bingospelning med tortillachipsen. En kväll hos Emmy med andra ord. Vi tänkte att istället för att ligga hemma och tycka synd om oss själva i vår bakishet kunde vi lika gärna tycka synd om varandra på Kabelgatan 12. Sagt och hjort. Med bara ett horn.

Eftersom jag aldrig tidigare hört bidragen på svt och därefter inte heller reflekterat över vem jag skulle vilja se som vinnare tänker jag inte spekulera i om "rätt låt vann". Däremot kan jag säga såhär på kvällskvisten att snyggast var klart lilla Måns. Jag arbetar inte emot strömmen. Funderade lite över hur svårt det måste vara att veta när på Kempes huvud man faktiskt ska sluta sminka. Hans panna är, som många säkert sett, ganska lång.


Massa kärlek till gårdagskvällen och alla dess inblandade. Behöver jag säga annat än att jag sov till tre idag. Lite fina avskedsgåvor fick jag också! Tack. Inte för att jag tänker påstå att det kommer bli svårt att åka ifrån allt, men det kommer bli desto svårare att inte sakna när jag väl är borta. Det är jag säker på.
...Men det är mycket som saknas just nu som jag inte kan styra över.

Godnatt Göteborg.

Miss Sunshine

Idag sken solen! Härliga tider. Med mina rosa tygskor och solglasögon spatserade jag hem till mormor på Kapplandsgatan för att vara en hjälpande hand. Som om inte den blå himlen och de friska strålarna var nog somnade jag tjugo minuter i solariet vid simhallen också. Härliga tider.

Utan att sätta ribban högt vill jag ändå påstå att jag ser fram emot fredag med dess drinkar, glada vackra människor och bästa vänner i alla dess former. Förutsatt att jag kan bestämma vilken klänning jag ska bära kvällen till ära, annars ställer jag nog in. Nej.

....................................................................................................Foto: Smilla

Det är galet vad varm min dator är nu, kan inte ens ha den i knät. Dags att göra något åt det kanske. Fick ett tips om att öppna upp och damma, men vad denna anonyma tipsare inte visste var att jag inte är så road av att pilla med datorer. Tittar hellre på en ny, trots att min ekonomi inte tillåter. Men man kan väl få drömma sig bort.

...Fotot är föresten från häromdagen när alla systrarna Johansson spenderade två och en halv timma (!) på Lekstan. Var helt slut efter det, då var det ändå jag som suttit och tittat på mestadels av tiden.

En heldag

Ett kuvert från CSN damp ner genom brevinkastet. Alla papper är klara. Härligt. Nu väntar bara en avskedsfest (*host* fredagen den 13 mars *host*), högskoleprovet och en hel del packande. Mamma, som också är känd som mästaren i att få ner mesta möjliga i en resväska, ska få äran att packa min. Hon hade lätt fått ner fler asiater i väskan än jag. Visst är det ett par dagar kvar men det är i princip det enda jag har just nu. Att hålla fast vid.

Insåg att man inte alltid har möjligheten att välja. Nu i dagarna. Det är nog den största och jobbigaste insåganadet jag lärt mig. Så även andras kan jag tänka mig. Ibland kan du däremot få tillfället att välja att inte välja, men vem skulle göra något sånt.
...Van vid att göra vad som faller mig in lär jag mig långsamt att allt inte kretsar kring mig. Men visst hade det varit underbart om det gjorde det.

Sen kan jag inte säga annat än att mina nya rosa tygskor är hur söta som helst. Längtar till våren.
Godnatt på dig också.

The Mentalist, nja.

Det är obehagligt hur låg du kan känna dig genom att inte tillföra något till omvärlden. Som om man vore en belastning till sin omgivning. Det är så jag känner mig. Spelar ingen roll hur många långa promenader du tar eller hur många gånger du lunchar. en. två. eller tre timmar åt gången med någon vän som tar sig tid. För det slutar alltid med att det är blir dagens höjdpunkt. Vilken höjdpunkt. Inte ens de Italienska hörövningarna är kul.

Jag har sett Changeling och den anorektiska Jolie med sina hattar, jag har tragglat igenom Seven Pounds med mr. Will Smith. Ja, jag grät. Strax väntar både Australia samt Benjamin Button. Brad Pitt är den som får hålla mig sällskap ikväll, inte dumt. Men Will hade varit snäppet bättre.

Ja, då var det dags att fortsätta tristessen. Tänker inte påstå att det är synd om mig men jag förstår mycket väl varför det är svårt att se mig som särskilt intressant. Men efter regn kommer solsken som butiksbiträdet så glatt sa idag när jag betalade för mina rosa härliga vårskor. Så jag går på det. Som hon sa.

Tack för idag. Godkväll.

Tänk om himlen skulle falla ner medan jag satt här.tufft.

Som så många gånger förr sitter jag nu här av just den enkla anledningen att jag faktiskt inte har någonting annat att göra. Men med tanke på att klockan är halv tre på natten borde det vara givet. Har inte ens försökt somna, men jag vet att det ändå inte går. Inte nu.

Idag har jag skrivit ut mina e-biljetter till flyget den 29 mars. Jag vet, det är ett par dagar kvar men det behövdes ändå göras. Tack vare min kanonfylla igår var det ungefär det jag och mitt skadade knä orkade med en dag som idag. Mitt knä var för övrigt skadat när jag vaknade upp imorse och jag har inget minne av vad som hänt med det. Ingen annan heller tydligen. Om ändå knän kunde tala.
...Pinsamt men sant. Jag har nu än av få minnesluckor till samlingen och jag ska försöka glömma att jag glömt. Glömde. Glömdast. Grymmast. Ja, ni fattar. Okej, men ska jag vara ärlig gör jag det inte heller.

Har öppnat fönstret i mitt rum nu också så jag kan få andas äkta frisk stadsluft samtidigt som jag gömmer mig under mina överkast och täcken likt ett sött sovande troll. Ska väl snart försöka sova, som det märks är väl det behövligt kanske.


Det är de små sakerna som gör det hela. Det är det som skiljer Dig från de andra. Puss och godnatt.