Är det bara jag som känner mig sådär extra ordinärt speciell när jag lyckas blicka över stadens gatlyktor och se dem lysa sådär halvmörkt. Strax innan det blir mörkt nog ute så det vita ljuset sätts på. Det är är något magiskt med det. För mig. Ungefär som när två bussar av samma linje möts just där du står och väntar på att dagen ska glida förbi. Förmodligen står man och väntar på den ena av dem båda eller så är man på väg någon annanstans. Oavsett, trots att det händer x antal gånger dagligen känner jag mig lika speciell som med lamporna. Vet inte varför, det bara är så. Jag är så.
Tack vare Spotify har jag återupptäckt Hanson kan tilläggas. Eller jag har upptäckt kanske jag ska säga eftersom jag inte var något större fans då det begav sig. Vill bara poängtera det.
Det är nog det enda jag kan få ur mig idag. Resten håller jag på. Kramkalas
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar