En bekännelse

När man tror att man kommit på livets alla mysterier tycks nya alltid dyka upp som ett slag i ansiktet. Jag vill gärna tro på mig själv som en intelligent individ som lätt kommer på lösningar till diverse mysterier som passerar. Men vad händer, ett nytt infinner sig lika punktligt som ett Intercitytåg mot Båstad. Inte en enda gång slår det fel, "ett löst,jaha då tar vi nästa!". Inte konstigt att psykologerna nuförtiden tjänar bättre. Mysterierna tycks finnas i större skala idag än förr och jag vet att dom är mer mystiska idag än då! Jag har nämnligen frågat mormor.

Visst vore livet ingenting utan en gnutta dramatik, vissa skulle kanske till och med vilja kalla mig dramaqueen sådär lite i smyg, men ibland får det faktiskt räcka.

Mysterierna handlar inte så mycket om materiella saker, såklart inte. Det handlar om alla hjärnspöken och känslor man går runt och bär på utan att man vet om det. Tills allt en vacker dag när man kommer hem från skolan hoppar på en bakifrån och börjar banka en i ryggen tills de får uppmärksamhet. Fan.

Tro aldrig att du är säker från dessa spöken, tro aldrig att du kan komma undan dem genom att ignorera. Tro definitivt inte att du någon gång i framtiden kommer lära dig av dem, för det gör man aldrig. Man lär sig bara att stå ut med det.


over and out