Och hon levde lycklig i alla sina dagar..

När jag var liten ville jag vara en prinsessa iklädd en rosa gräddbakelse liknande klänning. Med vit spets och puffärm. Rosa sidenband knutna i rosetter och guldskor i lackat skinn. Jag ville ha långt blond hår i tiotals korkskruvar och blå ögon därtill. Slottet skulle vara ett prinsessslott á la lyx. Allt som hör därtill med hästar springandes i hagar, röda mattor utrullade i korridorerna, stora guldspeglar från golv till tak och sängar gjorda i himlen

Men så blev det aldrig. Jag utformades till en liten rund flicka med brunt hår och gröna ögon. Jag fick aldrig mitt slott och hästarna fick jag rida på ridskolan. Inte ens några tiotals korkskruvar fick jag, någon enstaka fick jag. Men det är glömt nu. De är bortklippta. Min säng är på tok för mjuk och några utrullade röda mattor är obefintliga i mitt hem.

Någonstans får man sluta önska, drömma och fantisera. Istället kan man bara hoppas. Jag fick aldrig min prinsessklänning med puffärm och siden rosetter. Mina blåa ögon jag aldrig fick är en besvikelse och jag tror aldrig att jag kommer vilja försöka mig på att få in en enorm spegel genom dörren. Med andra ord, saker blir aldrig som man tänkt sig och när back up-planen inte är uppfunnen än får man se till att fortsätta som vanligt. Som om man aldrig hade tid att bli besviken efter sitt första fall eftersom man redan var i gång med nästa dröm.

När jag var liten ville jag vara en prinsessa iklädd en rosa gräddbakelse liknande klänning. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag fortsätter hoppas. Hoppas på att jag kommer få ut något av mig själv. Trots allt. Med gröna ögon och allt.