När jag var liten, eller rättare sagt mindre (med tanke på att jag föddes som en fyrakilos jätte och min mamma höll på att dö på kuppen), levde jag i tron om att livet runt tjugo skulle vara höjdpunktens höjdpunkt..som så många andra flickor i min ålder.
Med min glorifierade världsbild gick jag runt och längtade efter tiden då jag tillslut skulle få uppleva denna efterlängtade era. Tiden och verkligheten var snabbt, den kom ikapp mig och bet mig hårt i rumpan, så nu sitter jag här, har ont i arslet, är singel, behöver gå till frisören, det hörs vaga ekon från min plånbok, skolarbete upp över ögonen och allra viktigast att poängtera är väl att jag inte känner mig ett dugg vuxen. Frågan jag ställer mig är då vem fan det var som tutade i mig att livet vid denna ålder skulle vara så himla fräckt. Vem borde ställas till svars för detta hemska, någon måste man ju kunna få hänga offentligt tycker man?!
Här raderade jag andra halvan för det känndes som om jag bara försökte fylla ut den redan fullknökade bloggen.
Nu har jag försökt slutföra denna blogg i säkert två timmar utan resultat, dels tack vare min bästa Emmy, dels tack vare mina förbannade känslor.
Jag tänker inte nämna något eller någon för det vore oetiskt mot mig själv och mitt privatliv. Däremot kan jag säga att jag stod upp för mig själv inatt, men att jag alltid kommer tänka på en viss person som ett välbehövt inslag i mitt ångestfyllda liv.Ibland behöver man hitta underbara personer, bara för att senare kunna lära sig att släppa dom.tack.
/cecilia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar