mitt framtida Jag

Min mamma har alltid i mina ögon vart oumbärlig på många sätt. Om hon inte fanns hade det aldrig funnits någon tidigt på morgonen för att leta efter strumpor åt mig. Ni vet, när man står med ena foten i skon, är sen till bussen och redan halvvägs utanför dörren. Det är då hennes ärofyllda plikt att skutta upp ur sängen och leta reda på ett par, gärna av någolunda lik kulör. Saken är nämnligen denna att hon är den enda i vår kluvna familj som vet vart deras gömställe är. Bortskämt tänker ni, hon får skylla sig själv tänker jag. Vem tror ni jag har ärvt min exelenta tidsoptimism ifrån.

Just i sådana tillfällen är det bra att ha en mor att bli sur på. Lika så i de stunder då man inte kan hitta den där sista femtiolappen som man hade tänkt att använda till fikan, vem har störst plånbok då!? Mamma. Vem finns där när man har dragit ur hela garderoben och lagt den på golvet i ren desperation inför en utekväll? Mamma. Vem kommer och låser upp dörren klockan 4:00 am när man glömt nyckeln? Mamma.

Men det finns andra bra saker också, hon kan laga mat när man är hungrig, hon tar alltid mitt parti när det gäller, hon skyddar mig från min mormor och hon låter mig bo kvar i mitt rum så länge jag städar. Hon låter mig bara tömma diskmaskinen några gånger i veckan och hon ger mig julklappar en gång om året.


Dock har mitt liv kommit att utspela sig som någon form av tvreklam. Det är inte ICA-reklamen jag har i åtanke nu utan den där pensionsreklamen. Ett antal personer stöter på sig själva i framtiden på de mest oväntade platserna, just den menar jag. Detta insåg jag för inte så längesedan då jag en grå dag traskade in med genomblöta skor (och med strumpor som mamma letat fram) i hallen och såg mitt äldre Jag sitta i vår soffa. Jag satt och läste en veckotidning med Pernilla Wahlgren (otippat) på omslaget och hade fötterna uppdragna i soffan. De tog mig ungefär en nanosekund att inse att det var min egen mamma, men det var trots det ett mycket skrämmande ögonblick.


Min mamma har alltid i mina ögon vart oumbärlig på många sätt. Men jag trodde det skulle komma mer därtill om jag bara väntade tillräckligt ihärdigt. Till min besvikelse är den tiden förbi och det finns nu andra att leta strumpor till. Jag har dessutom slutat städa mitt rum.



godnatt lilla mamma