Tro och Vetande

För att knyta an till dagens tidigare religionslektion med Kaj-Peter vill jag bara varsko samtliga om min ateistiska läggning (eller asiatiska,likt en onämnd person en gång uttryckte sig), som i praktiken innebär att jag inte har någon som helst tro på någon högre metafysis ordning. Mitt liv är på det viset därför inte mindre kul eller mer sorgligt. Jag skulle nog vilja se mig som en fri och väldigt obunden individ av just detta skäl, men vill samtidigt påpeka att jag inte har några som helst fördomar eller liknande mot icke-ateister, d.v.s troende.

Bara för att någonting inte går att bevisas betyder det inte att det finns.

Frågan jag ställer mig är däremot om människan verkligen behöver tron. På samma sätt som vi behöver vatten och föda? Eller tror vi bara att vi behöver tron. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan, det är kanske lite det som gör att vi så starkt vill tro. Tror vi inte har vi inget att hoppas på in the end. Eller är det bara så att vi inte vågar Inte-tro med fasa för konsekvenserna.
På samma sätt som människor världen över tror-tror jag inte. På så vis blir det också en sorts tro,trots att det kan låta en gnutta motsägelsefullt. Men trots osäkerheten i mitt uttalande vill jag därmed ha lika mycket respekt från andra som jag ger dom. Det vore trångsynt att tro att alla kan och kommer att förstå mina åsikter, vart jag mig i världen vänder, en klarläggning här är däremot en bit på vägen.

Men för att inte haka på den seriösa genren inom samhällets bloggande vill jag bara säga en sak. Potatismos. Och med det sagt, har jag härmed sagt mitt för idag också.

Amen