Jahopp

Jag visste att dagen skulle sluta illa! Jag bara visste det! Först och främst såg jag en kvinna springa till spårvagnen i majorna, redan där visste jag. Hon tappade en vante på vägen men upptäckte det aldrig. I sånna situationer känner man sig lite maktlös. Vad kunde jag göra, som redan satt på vagnen, ingenting. Och så mådde man dåligt av det. Sen fungerade inte min telefon, så rätt som det var kastade min hand den i golvet hemma och gissa vad?!-den fungerade ännu sämre efter det. Halva displayen blev vit och prickig så nu sitter man här med fem olästa sms från gårdagen som jag inte kan läsa. Dags att köpa en ny.

Sen var det det här med kläder, inte fasen visste man vad man skulle ta på sig heller. Så igår blev jag arg för det också. Som vilken tjej som helst. Därefter körde mamma mig hela vägen till Vic, vilket inte var så dumt i och för sig. Som plåster på såren. Tack mamma.

Askalas och glad övergår snabbt till jättefull och dum, så någon utgång blev det aldrig. En tidig hemgång för Cecilia och nu sitter jag här klockan nio på morgonen och pluggar in lite text för min kommande arbetsintervju på Liseberg. Undrar om man har någon chans.

the show must go on